Otålig

Jag vill komma igång med syskonförsöket så fort som möjligt, vet att det kommer ta några månader säkert innan det ens är aktuellt att börja planera det men mina förhoppningar är ändå att komma igång i november. Vi är ju bortresta i oktober så det är ju inte akutellt även om det skulle finnas tid.
Varje morgon när jag åker hemifrån får jag sån ångest, vill verkligen vara hemma hos M. Vi hinner vara hemma 1 timme på eftermiddagen och sen är det dags att göra iordning henne för natten. Är ju totalt värdelöst och jag ser all tid bara rinna iväg. Hon börjar bli så stor nu. Hon pratar massor och nu börjar man kunna förstå en hel del vad hon säger och vill. Så häftigt. Hon börjar även bli duktig på att säga till när hon vill gå på pottan, iallafall när det gäller nr 2. Så duktig så!

Har fortfarande ingen motivation att jobba, har tagit tag i några saker iallafall men det är lusten som saknas, känner mig helt slut.

Igår fick vi brev att mamma nu är kremerad. Antog att det redan var utfört men nu är det så definitivt. Känns hemskt att veta att det inte finns någon kropp kvar. Satt och funderade en hel del när jag körde bil igår om vad konstigt det är egentligen med en kropp, att den helt plötsligt stannar och människan som varit i kroppen inte längre finns. Det är precis som vi blir tilldelade en kropp och har man tur så får man en "bra och frisk". Det snurrar så mycket tankar i mitt huvud, speciellt meningen med livet. Har sedan jag fick barn förstått att meningen med livet är just att få barn, för det finns inget bättre än att få bli förälder. Men är det meningen att man ska plågas och vara sjuk i många år och dö alldels för tidigt? Till vilken nytta?

Nej nu blev det djupt här på torsdagmorgonen.... Dags att ta tag i dagen och försöka få några saker uträttade! Vem vet, idag kanske lusten kommer tillbaka?