Besöket framflyttat!

I tisdags ringde de min sambo och flyttade fram vårt inplanerade besök imorgon. Så nu måste vi vänta till den 4 september, inte lång tid om jämför med all annan väntan men jag hade ju hoppats på att få starta igång i sep/okt och nu blir det förmodligen förskjutet någon månad, OM det nu blir så att vi ska göra ett försök. Min sambo är bekant med den här kuratorn vi ska träffa genom idrott han höll på med tidigare. Hon ringde och frågade om han tyckte det var ok ändå? Fördel eller nackdel att vara  bekanta? Jag hoppas på fördel. Hon vet ju i alla fall vem han är så det kanske är bra.

Känner att min längtan börjar ta över mitt liv för tillfället, längtan är minst lika stor som innan jag fick lilla M. Är förvånad själv, trodde inte det skulle bli så "extremt" denna gång, det hade det kanske inte blivit heller om vi visste situationen. Det är bara gravida och bebisar omkring mig överallt, och den ständiga frågan; "är det inte dags för ett syskon snart"? Känner hur folk tittar på min mage ibland, M blir ju ändå tre i november så många tycker väl det är dags.

Håller tummarna för min kusin som för tillfället ruvar på ett guldägg! Håller tummarna stenhårt för henne!

Tid för utredning

Var tvungen att skicka ett meddelande till fertilitetsenheten för att kolla hur länge vi behöver vänta för att få komma till kurator för utredning. Då sa hon att de hade bokat in oss den 23/8 redan. Då kommer vi få träffa kurator, först var för sig och sen tillsammans. Efter besöket kommer en läkare gå igenom det kuratorn fått fram och sen får vi en kallelse till läkare. Om vi då blir godkända kommer är det bara att köra igång efter det. Hon som ringde mig trodde i slutet på september eller i oktober så det känns ju bra. Nu gäller det först bara att bestämma oss för om vi ska göra det heller inte. Min sambo är inte den lättaste att prata med när det gäller sånt här, han blir som en mussla. Han säger att han mår dåligt över hela situationen och att han tycker att det är jättejobbigt att det inte är hans gener. Han är rädd att inte kunna älska det barnet på samma sätt som lilla M. Jag har full förståelse för de känslorna, det jobbiga är bara att jag verkligen vill ha ett barn till, det är det enda jag kan tänka på just nu känns det som... Han vill också ha ett barn till så det är inte det men han har svårt att acceptera situationen.

Bloggpaus

Det blev en paus över sommaren i mitt bloggskrivande och även läsande! Det var nog välbehövligt för att fundera på allt som har hänt och ta nya tag.
Har haft en underbar semester! Fint väder, roliga utflykter, bla Kreta och Astrid Lindgrens Värld!
Har dock inget inplanerat inför hösten vilket känns tungt. Vet inte ännu hur det blir med försök, ska vi köra med donatorspermier eller inte, och i så fall, när är det aktuellt att komma igång? För min del vill jag ge det ett försök, sambon vill väl egentligen också men har ändå svårt att komma till ett beslut (vilket han har på det mesta så det är inget konstigt...)

Just nu känns det som jag ska koncentrerar mig på min vikt och försöka gå ner några kilo, som det är nu tränar jag 2 gånger i veckan och det har jag hållt i så jag känner mig nöjd, men har ändå gått upp några kilo, dels av min behandling i maj och sen även nåt kilo på semestern. Så hårdtag på måndag, funderar på viktväktarna online som jag har testat tidigare med bra resultat! Så det lutar åt det. Sambon har fått nytt jobb och när de är igång på riktigt kan det i värsta fall bli varannan vecka eftermiddag och jag är lite orolig för när jag då ska hinna träna... Kommer bli helt knäckt om jag bara får träna varannan vecka.... Men det visar sig i sept/okt...

Kan inte förstå att det gått drygt ett år sen min mamma gick bort. Tycker att jag hanterat allt över förväntan bra det första året. Tycker nästan att det är jobbigare nu, saknaden och sorgen är ännu större nu, kanske är att allt börjar komma ifatt mig nu. Blir helt knäckt när min lilla dotter säger "min mormor är i himlen, jag tyckte om henne". Vi pratar mycket om mormor hemma och tittar på kort men mycket kommer spontant från henne. De hade verkligen en speciell kontakt från start! Tänk om vi haft henne i livet, vad mysigt de skulle ha med varandra, det är jag helt säker på! Min lilla stumpa börjar bli så stor, hon utvecklas hela tiden. Hon är för det mesta så himla snäll och duktig, blir förvånad många gånger vad lätt det är att tex resa med henne, hon finner sig i allt. Självklart så har hon trotsiga stunder hon med men inget jag upplever är speciellt jobbigt (än i alla fall hehe)