Sambon opererade bort sin andra testikel i slutet på februari och i för 3 veckor sen fick han kallelse för att få svar. Jag och M följde med och det visade sig att denna gång var det cancer, hade vi inte räknat med alls även om vi har tänkt tanken. En röntgen ett par dagar efter det för att kolla ev spridning gjordes och den fick vi svar på den här veckan och det såg bra ut, skönt!
Förstår inte hur mycket vi ska behöva gå igenom? Jag har känt mig rätt nere den senaste månaden, kanske inte så konstigt?! När jag åker till jobbet är det som jag tar på mig en mask och är som vanligt och det är när man kommer hem som masken kommer av. Jag gråter för minsta lilla på tv och känner inte igen mig själv. Hur mycket ska man orka? De senaste åren har varit de värsta samtidigt som de varit de bästa i mitt liv, det är tack vare M som de varit de bästa, hon är bara bäst, hon får oss att skratta när vi mår som sämst och är den klokaste mest omtänksamma 3-åring som finns. Hon brås så på min mamma och det är jag så glad för!
Vi (jag) har bestämt oss för en paus från IVF nu, klarar inte av det en gång till just nu, jag försöker tänka tanken att det är så här det kommer vara nu, att det inte blir något mer barn, men jag får panik när jag säger orden högt, det är så fruktansvärt att inte själv få bestämma eller kunna påverka hur många barn man vill försöka få. Jag vill verkligen bli mamma igen, det finns inget bättre! Får se om vi orkar ett försök efter sommaren.
