Väntade på samtalet i lördags fm och när de väl ringde var det inga goda nyheter... Ingen av de 5 ägg de fått ut blev befruktade... Förstår inte varför, Menopur ska ju ge bättre kvalité på äggen och donatorn var bytt. Vet snart inte vad jag ska göra, vi kommer ju ingenstans... Drygt ett år senare och vi står fortfarande och stampar.
Själva plockningen var jobbig också, blev så äckligt snurrig av morfinet så de kunde inte ge mig så mycket vilket gjorde att sticken var hemska! Men försökte tänka positivt och på den eventuella belöningen. Men allt i onödan denna gången också. Bara att plocka upp och gå vidare. Antar att nästa start bli i slutet av januari. Tror första behandlingsveckan är v 3 på fertilitetseneheten och jag skulle nog behöva ta ut äggen den veckan och det blir nog för tidigt. De ska ringa mig i veckan för planering så får vi se. Kanske är bra att vänta lite extra, går ju alltid upp ca 3 kg vid varje behandling och nu känns det verkligen eftersom det blev så tätt mellan gångerna. Ska försöka tänka på mig själv, träna, och umgås med min underbara lilla prinsessa! Utan henne hade jag aldrig orkat. Känner mig ändå nere och det är jobbigt att låtsas för alla runtomkring mig, bara några få som vet vad vi går igenom. Vissa mer förstående än andra.
Låg vaken inatt med ångest för alla pengar som bara går åt till absolut ingenting. När ger man upp och accepterar ett liv utan ett barn till?
Vill bara skicka lite styrkekramar från en anonym läsare... Hittade din blogg då jag sökte efter andra "syskon-ivf-bloggar". Vi har en treåring som kom efter första ivf-försöket. Trodde därför det skulle vara "lätt" när han var drygt ett med syskonförsök men det tog ca 1,5 år, nu är jag gravid och första barnet drtgt 3. avbrutna behandlingar, många isättningar (mycket pengat även fast jag försöker att inte tänka på det)....många tårar och frustration! Har ingen genomtänlt "poäng", ville mest dela med mig. Att inte vara barnlös har ju gjort det lättare att "gå vidare" efter varje misslyckande men samtidigt svårare att hitta utrymme att sörja varje misslyckade för det tror jag också är viktigt... Förstår i alla fall lite av hur du känner, speciellt när "alla andra" får syskon...då känner man sig utanför igen....den där avundsjukan gör sig allt för ofta påminnd...
SvaraRaderaSom sagt, inget genomtänkt men önskar er styrka att möta framtiden. Och hoppas såklart att det kommer att gå bättre med nästa försök! Kram
Hej! Tack för dina fina ord! Har du någon blogg också? Alltid skönt att kunna ventilera med någon i samma situation. Härligt att du blivit gravid, när har du BF?
RaderaKram
Vad ledsen jag blev för er skull. Många styrkekramar!!!
SvaraRaderaTack! Kram tillbaka!
RaderaVad ledsen jag blir att läsa detta :( Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Men åh jag vill ge dig en stor varm lång kram - tänker på dig!! Många kramar
SvaraRaderaTack för ditt stöd! Är så glad för er skull, att ni äntligen fått plus! Många kramar till dig!
RaderaFy vad sorgligt och jag förstår din besvikelse. Hoppas ni orkar kämpa vidare mot ett syskon eller på nåt sätt "acceptera" i brist på ett bättre ord att vara en enbarnsfamilj.
SvaraRaderaJa vi kämpar vidare minst en gång till i alla fall! Kram
Radera