När jag tänker tillbaka på sista tiden med mamma ser jag 2 olika personer! Den ena är den jag levt och upplevt hela mitt liv! Den glada, starka, positiva, snälla mamma, den som jag saknar så otroligt mycket, den som jag vill dela allt med, den som M saknar och pratar om VARJE dag trots att hon inte är så gammal.
Den andra är den som låg de där 3 jobbiga, hemska veckorna på sjukhuset. Jag fastnar ibland i sista andetagen, och ibland vissa händelser eller vissa dagar. Det kan ibland gå en vecka utan att jag tänker på den sista tiden men nu imorse kom det igen... .Det var verkligen inte mamma där. Ibland kan det kännas som vi inte fick ta ett ordentligt avsked samtidigt som jag ibland är lite lättad att inte behöva göra det. När hade man vetat att det skulle vara dags för det? Och jag skulle nog aldrig ha kunnat gå därifrån då heller..... Men tänk om jag den där dagen, den sista juni, hade vetat att det var sista gången jag träffade mamma hemma hos henne, där hon var "som vanligt" (dock väldigt trött och sliten), att det var den dagen jag sista gången skulle få ett telefonsamtal från henne.... Hade jag gjort något annorlunda den dagen? Ja förmodligen, jag hade säkert stannat längre, pratat ännu mera om hur tacksam jag är för allt hon har gjort för oss.
Saknar dig mamma
Hej, precis hittat hit till dig men fastnade för vi går igenom samma sak. Min älskade mor dog den 13 juli i år av cancer. Jag känner igen mig så mycket i dina texter om din mamma och även i dina tankar om barn och mormor. Saknar min mamma så jag håller på att gå av emellanåt och ibland känns det som jag inte ens fattat att hon är död. Min mamma blev 58 år och jag är 31 år och har två barn.
SvaraRaderaHoppas ni kom iväg till utlandet och att ni har en fantastisk resa och kan ladda batterierna för syskonförsök och allt!
/FruFlink